arreochmasse

han vandrade framför mig
alltid lika stadigt lika bestämt och
trygghet var allt han stod för
i mina ögon

de som aldrig förtog varför
jag följde hans fotspår i sanden
var de som aldrig känt behovet
av den trygghet jag kände då

jag var svag.

och de som aldrig kände
hur själen kunde gå vilse
då man slutade tro på sig själv
kunde aldrig se svagheten
och osäkerheten i fotstegen som
bara följde efter
hans spår

jag var rädd.

utan känsla
utan tanke
utan mig

och för de
de som en gång fått lärt sig
att fotspår inte är att lita på
de som på nytt fått springa tillbaka
åt samma håll de kom ifrån
för att hämta sig själva

ja de
de tyckte inte synd
de förstod

en engång vilsen själ
blir en luttrad och stark själ
efter en tid
efter en erfarenhet
eller två

man lär sig med tiden
att vandra själv
åt sitt håll

det vet jag.